Still going strong

( julen 2 år sen)



Idag har jag inte vaknat på bästa sidan.. funderar på livet, är det så här jag ska leva?
Sova till 9-10 på förmiddagen - gå upp sätta sig vid tv´n till typ 12 - ut med Diesel - ta medicin - sätta sig vid tv´n och vänta på tills Tobias kommer hem - laga mat - sätta sig vid tv´n - tjaffsa - sova.. och så börjar det om. Gör jag det bara för andras skull? Men min egen då? Hur mår jag själv? Kommer jag någonsin få ett jobb och kunna vara och leva som en normal människa? Som det känns nu skulle man bara kunna skita i allt.. Har inte mycket till stöd här hemma heller tyvärr..

Känns jävligt tungt just nu.

12 år har jag varit sjuk nu, både bra och dåliga tider, mest dåliga. Har ioförsig aldrig varit såhär "fri" som jag har varit nu med de nya medicinerna jag får. Men eftersom man har varit så mycket sjuk och inte orkat göra någonting, så har även vännerna man har haft försvunnit mer och mer.. vem orkar vänta på att jag ska orka göra någonting?

Många kan inte sätta sig in i min situation, och hur jag igentligen mår. Jag ser kanske inte sjuk ut, och jag ser kanske inte ut som att jag mår piss, men innerst inne mår jag inte allt särskilt bra längre.
Droppen var för 2 Jular sen, när jag fick veta att Cellgiftsbehandlingen inte fungerade längre, 2-3 dagar innan julafton fick jag det beskedet att om läkarna inte hittade någon annan behandling, vilket dom inte hade gjort hittils, så fanns det inget mer dom kunde göra.. Har aldrig mått så dåligt! Låg hemma och grät varenda dag, och julen var helt förstörd. Jag ville inte fira jul, ville inte träffa alla som "mådde bra".. tyckte livet var fruktansvärt orättvist.

Jag vill inte vara avundsjuk på någon, men jag är till och med avundsjuk på min egen T, hur normalt är det?

Efter 12 år är det jävligt svårt att tänka positivt. Har jag någon framtid? Jag kan inte gå klart skolan, och utan betyg får man inga jobb. Och ingen vill anställa en sjuk person. Inga barn, ingenting.. allt är bara så jävla tungt och jobbigt just nu!

Planera någonting för ca 1 månad och längre fram, det går inte. Jag vet aldrig hur läget är, eller hur jag mår, många förstår inte det. Men ni som varit sjuka, ni kanske förstår mig.. Man vill inte skjuta upp saker, det kanske aldrig kommer en morgondag.

So this is my life..