Still going strong

Nu har jag gjort en ny röntgen, eller rättare sagt jag gjorde den igår. Så nu är alla funderingar om "livet" igång igen. Det är alltid sjukt jobbigt en tid inför läkarbesökena, funderar mycket på varför jag igentligen är här osv. Vad gör jag om dagarna? Är det ens värt allt lidande?
Dom kommer dessutom alltid så lägligt såhär till julen och allt, jag är inte alls förtjust i julen längre då dom sista har varit rena pesten för hela familjen pga. dom här röntgen bilderna och svaren på dom!

Jag har inte kommit igång med "livet" än, inte gått klart skolan, har inget ordentligt jobb, och båda grejerna kommer inte att inträffa på många år heller iochmed att jag kommer att vara sjuk jämt, om man nu finns kvar länge till.. Det enda jag gör är att gå runt och mår dåligt, lider varenda dag.
Man åker till sjukhuset, sätter sig i väntrummet och ser sig om. Medelåldern är 60+, och där sitter jag, Sofie på 20 år och sjuk sen 11 år tillbaka, är det så det ska vara?! Jag lider med allihopa som är sjuka och jag önskar verkligen ingen det, inte ens min värsta fiende!
Men dom har levt sitt liv, förhoppningsvis har dom barn är gifta har haft bra jobb och kunnat leva ett någorlunda bra liv. Men jag då, jag har inte någonting? Och kommer jag någonsin att få det? Kanske låter sjukt, men är så mycket tankar som far runt i skallen hela tiden.

Har ingen normal framtid som det ser ut just nu, lever dom här 3 månaderna i taget för att gång på gång komma till dom där läkarbesöken och få höra att dom där jävla metastaserna i lungorna har växt varenda gång, och att dom inte har mycket saker, om knappt någonting alls att erbjuda som villiga och någorlunda vettiga försök.

Man ser och hör att folk runt omkring sig går och skaffar sig jobb, boende, tjänar egna pengar, reser, festar och framför allt skaffar sig en familj. Är fruktansvärt jobbigt för mig att se allt det där, jag glädjs självklart åt er allihopa! det är inte det, men för mig själv så är det bara så tungt att veta att jag inte har möjlighet med allt det där på flera år, om ens det..
Hade det varit annorlunda om jag inte hade gjort dom 2 abborterna? Nu är det säkert försent..! Och under dom 2 så fanns det ju risker iochmed att jag gick på dom där jävla cellgifterna.. jag ville verkligen behålla igentligen men med dom riskerna som fanns, för både mig och fostret så var det omöjligt.. Allt är bara så jävla tungt och jobbigt just nu, har ingen livslust kvar alls :/..

Många funderingar..