:(
Nu far det verkligen runt en massa tankar i huvudet. Har fått veta att cancern även är "tillbaka" i käken igen, om den nu någonsin ens varit borta.. :/ Så nu är det dubbelt upp, hur mycket ska en människa klara av? Jag orkar fan inte mera, och jag har börjat inse att det inte går att få bort, att det en dag inte kommer finnas mer att göra.. det är svårt att försöka acceptera, men man måste. Har varit mycket tankar om döden, om hur man ska dö, när, kommer man kvävas? Helt ärligt så skulle jag hellre dö i en olycka, ovetandes om det.
Nu har jag kämpat med det här ni 12 år, mer än halva livet, och går bara och plågas med tanken att det en dag kommer att hända. Iochmed det så känns allt det man gör i vardagen så meningslöst, varför ska jag plugga när jag ändå inte kan skaffa jobb och ändå kommer dö?
Varför ska jag vara med min älskade Tobias när jag ändå kommer försvinna ifrån honom? Man känner sig så oerhört dum!!!
Hur gör man med alla mina saker, och inte minst min Diesel?! Allt bara går runt och runt i huvudet. Är också rädd/avundsjuk/svartsjuk på när Tobias kommer att träffa en annan sen, självklart ska han vara glad och lycklig! Blir så arg på mig själv att jag tänker och känner såhär, men det är inte så lätt att bara glömma..
Jag vill så mycket, men jag känner att han inte vill för när jag dör så står han där med ring på fingret, hus och hund och inte kan göra sig av med det pga. samvetet, vad vet jag,. usch
Och en jobbig sak till är att man aldrig kan ha saker att se fram mot, att aldrig kunna planera in att man t.ex. ska åka utomlands om ett halvår, det går inte. Jag vill försöka göra saker så fort som möjligt direkt när dom kommer upp i tanken, vill inte skjuta upp saker och ting. Man prioriterar andra saker när man fått veta att man är sjuk, tror några förstår vad jag menar men vissa lever i sin jävla fantasi värld, och vissa gnäller på att dom varit förkylda i 1 vecka?! Fy fan vad jag gärna skulle byta med er om det vore så!!! Går inte beskriva hur jag mår längre.
Nu har jag kämpat med det här ni 12 år, mer än halva livet, och går bara och plågas med tanken att det en dag kommer att hända. Iochmed det så känns allt det man gör i vardagen så meningslöst, varför ska jag plugga när jag ändå inte kan skaffa jobb och ändå kommer dö?
Varför ska jag vara med min älskade Tobias när jag ändå kommer försvinna ifrån honom? Man känner sig så oerhört dum!!!
Hur gör man med alla mina saker, och inte minst min Diesel?! Allt bara går runt och runt i huvudet. Är också rädd/avundsjuk/svartsjuk på när Tobias kommer att träffa en annan sen, självklart ska han vara glad och lycklig! Blir så arg på mig själv att jag tänker och känner såhär, men det är inte så lätt att bara glömma..
Jag vill så mycket, men jag känner att han inte vill för när jag dör så står han där med ring på fingret, hus och hund och inte kan göra sig av med det pga. samvetet, vad vet jag,. usch
Och en jobbig sak till är att man aldrig kan ha saker att se fram mot, att aldrig kunna planera in att man t.ex. ska åka utomlands om ett halvår, det går inte. Jag vill försöka göra saker så fort som möjligt direkt när dom kommer upp i tanken, vill inte skjuta upp saker och ting. Man prioriterar andra saker när man fått veta att man är sjuk, tror några förstår vad jag menar men vissa lever i sin jävla fantasi värld, och vissa gnäller på att dom varit förkylda i 1 vecka?! Fy fan vad jag gärna skulle byta med er om det vore så!!! Går inte beskriva hur jag mår längre.
Kommentarer
Postat av: Eva Valtersson
Vill skicka en tanke till dig Soffan å du ska veta att jag tänker på dig varje dag . Jag vill så gärna kunna hjälpa dig å få bort den smärta å lidande du har å går å bär på . Du ska ju kunna leva å planera framtiden å inte ha det så här . Du förtjänar inte detta .... Alla dina tankar å drömmar om ett normalt liv vill jag så gärna att dem går i uppfyllelse ... Jag ber en bön för dig lilla vän <3
Trackback
